Hej därute i lördagens kvällning! Tidigt i morse var jag ute och joggade med de riktiga “essen” – du vet de som kan och har många mil av erfarenhet i sina kroppar och ben. De som laddar för Göteborgsvarvet nu (halvmara).
Själv har jag ett Vårruslag – Team Carin Coach – som fyller minst en picknickfilt – där vi samlas efter 5 km i valfritt tempo. Det ska bli så kul! Vi har en sluten grupp på FB där vi börjar ladda upp oss mentalt nu inför 17 maj.
I morse därute i skogen när en av gentlemännen tog sällskap med mig (jag, som alltid är sist) passade jag på att berätta lite om varför jag ursprungligen tog upp joggandet. Jag vill som ett levande exempel visa vad det innebär att utmana sig själv, hur man kan nöja sig med små steg och vara tacksam för det. Eftersom jag inte kan berätta om mina kunders upplevelser, av hur det funkar med motivation, delmål, mål så tänkte jag: Okey, jag visar själv! Det här har jag tänkt pytsa ut i lite små portioner här i bloggen och hoppas att det ska vara av intresse att läsa?
I bloggen här har jag tidigare utlovat lite exempel och småprat om motivation, mål och delmål. Kanske ett och annat tips slinker med – trots att jag är coach, en sådan coach som inte kommer med tips och råd. I min coaching är det coacheen (den som får coaching) som själv har svaren på sina frågor. Här i bloggen (och i min frågespalt i nwt.se “Fråga Coachen”) är det en utmaning att få fram den vinkeln då det blir många ord och krångligt att beskriva i text. Nu, i skrivande stund, får jag ännu en ny idé att ta hand om… och det var precis vad jag sa till honom, därute i milspåret att …
Det rinner till så mycket idéer när jag joggar att jag behöver ha ett skrivblock till hands, eller prata in tankarna som röstmemon. Det här hänger ihop med hjärnan, blodtillförseln, rörelsen och allt det här vi redan vet en hel del om – nyttan, det hälsosamma och ändå…ibland är motivationen för att ta sig iväg låg. Det kan vara egna sätt att hindra sig som till exempel:
- Kommer jag att orka?
- Hur långt ska vi springa?
- Hittar jag?
- Hann inte få i mig frukost?
- Osv. osv.
Med mina mått mätt blev det ett långt pass idag och mot slutet så gick låren in i facket “rökta fårfiloer”, sega och stumma! När jag fick syn på årets första vitsippor och skulle böja mig ner så gick det långsamt att veckla ihop kroppen – ha ha!
Jag har lite problem med mina bilder i bloggarna så kolla in mitt Instagram, där finns ett foto på de ljuvliga blommorna som försvann i min nariga hand. Det är jättetrist att inte kunna lägga in foton, det saktar ner mitt bloggande – hoppas få ordning på det.
Och du, till sist!
Om du vill att jag ska blogga om det här så blir det DUBBELT så kul med lite interaktivitet och min motivation ökar. Jag testar här nu genom att ställa en fråga för att se om det kommer något svar:
- Vad tror du att jag tycker är långt?
- Hur många km är långt med “mina mått mätt”?
- Vi rör oss i det “relativa tänkandet” det som väckte min idé med mig själv som exempel.
